Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Jag har haft turen att få en väldigt spännande och klok professor som examinator för min uppsats. Under senaste seminariet när vi tragglade oss igenom varandras krångliga otydliga formuleringar tröstade han oss med att:

Det omedvetna är oftast mycket smartare än det medvetna och formulerade.

Det gav mig ett alldeles speciellt lugn och efter det har jag vågat följa även de otydliga tankarna eftersom hans uttalande har fått mig att tro att de rymmer vägen till helheten som jag suktar efter så. Tankens virr-varrande är både fascinerande och irriterande. Under uppsatsskrivandet har jag i frustrerade stunder reflekterat över tanken och skrivit av mig i min uppsatsdagbok.

Förstår mer och mer vikten av att vara extremt organiserad i sitt arbete med uppsatsen. Tanken vindlar och begränsar sig inte till det stycke jag skriver i för tillfället. Då gäller det att snabbt fånga upp den och skriva ner den där den passar. Annars blir det merarbete.

Men det är inte bara tanken som är fascinerande och ologiskt. Även känslan och intuition hälsar på och både stör och vägleder.

Märker hur viktigt det är att saker får vila och att jag oftast bör följa min känsla för vad jag känner är lämpligt att jobba med för stunden. Det är som att jag känner på mig att just detta behöver ändras innan jag kan formulera det. Jag kan inte uttrycka varför det är så, det finns bara en vag känsla av det krävs nu. Och oftast är det utmärkt att följa den där lilla rösten, även om det känns ologiskt. Jag börjar ana att processen är ologiskt och okronologisk just för att tanken också är det. Ibland hjälper det tanken att strukturera upp den och ibland inte.

Att skriva uppsats ger både lärdomar om ämnet du skriver om men jag har upplevt att det lärt mig minst lika mycket om mig själv.

Annonser

Read Full Post »

Det är hemskt spännande detta med att skriva uppsats. En jobbig och rolig del av det hela är att jag måste läsa originalkällor. Då känns det verkligen på riktigt. Flera av storheterna har jag nosat på men klassikern Vygotskij är den som har blivit läst mest noggrant. Och äntligen förstår jag varför alla håller på och tolkar honom hela tiden. Han skriver så många spännande, kloka och radikala slutsatser men han binder inte ihop dem! Det kräver en del av läsaren men ger också stora friheter. Det är spännande och utvecklande. Jag undrar om det fanns en tanke bakom detta eller om det bara var så man skrev på den tiden.

Fröna från Vygotskij har mognat i mig i några veckor och nu börjar sambandspilarna växa fram. Det blir en spännande teori. En helhet som passar mitt sinne. Jag tycker om den och vårdar den ömt. Liksom med uppsatsens problemställning är jag övertygad om denna varelse just har fötts. Den kommer fortsätta att växa och förändras resten av mitt liv. Frank Smith säger att det enda du kan utgå ifrån när du ska lära dig något är din inre teori. Just så känns det. Nu är det en del av mig och aldrig kommer jag kunna ta bort det. Bara utveckla det. Alltid kommer jag bedöma mina upplevelse och erfarenheter utifrån denna inre teori och söka svar efter de stora frågor som öppnat sig i min uppsats. Och nu förstår jag att detta sökande började för länge sedan. Vygotskij skriver i Fantasi och kreativitet i barndomen:

Det som vi kallar skapande är ofta bara den dramatiska födelseakt som är resultatet av ett mycket långt havandeskap, av ett fosters utveckling.

Read Full Post »

Fotnoten fortsätter sin följetong om estetiska läroprocesser med att intervjua Anders Marner som är professor i bilddidaktik vid Umeå universitet (länk). Förutom artikeln rekommenderar jag två böcker där Marner är medförfattare: Möten och medieringar och En kulturskola för alla. 

Marner definierar estetiska läroprocesser enligt följande:

I dem förenas konst och vetenskap, som han menar har sinsemellan motsatta syften. Enligt honom strävar vetenskap efter att få grepp om det generella, medan konst – och, i bästa fall, estetiska lärprocesser – strävar efter att få grepp om det specifika.

I artikeln säger Marner att han är rädd att begreppet kan marginalisera de estetiska ämnena i skolan. När estetiska läroprocesser kan ske i alla ämnen tror han att det finns en risk att de estetiska ämnena upplevs som överflödiga. Men för att kunna uttrycka sig genom ett medium måste man förstå sig på det och kunna använda det.

– Man måste gå i närkamp med mediet – i första omgången kanske det gör motstånd, man blandar fel färger, ställer in kameran på ett konstigt sätt eller kan inte redigera en film för att man inte har lärt sig programmet. Det är inte bara eleven som gör något med mediet, mediet gör något med eleven också!

Han menar att begreppet estetiska läroprocesser kommer från en brist i skolan.

– Det som utmärker samhället i dag, är den stora mångfalden av medieringar – foto, rörlig bild, musik och så vidare. Men i universitet och skola, där är det fortfarande skrift- och talspråk som regerar. Därför är skolan på efterkälken, om man ser på samhällets utveckling i stort.

Marner problematiserar också indelningen och benämningen estetiska ämnen:

– För om man säger att det finns estetiska aspekter i bild, slöjd och musik, då kan man också säga att det finns i språken. Varje språk har ju ansvar för sitt språkområdes litteratur, som ska förmedlas inom ämnet, men man tänker inte på språken som estetiska ämnen. Varför inte?

Jag tycker om Marners tal om medier eftersom det gör att samtalet kan handla om fler områden och ämnen än de estetiska. Det sträcker sig utanför skolan och finkulturen och jag undrar just vart gränsen går. Vad kan egentligen räknas som ett medium för kommunikation?

Read Full Post »

Sidantal

Nu börjar uppsatsen hänga ihop till någon slags helhet. I alla fall i mitt huvud. Men maxantalet för sidorna närmar sig med stormsteg.

Jag frågar försiktigt maxantalet: ”Hrm…skulle du kunna flytta på dig lite?” Inget svar. ”Ursäkta men du står i vägen här va!”, säger jag med arg men dämpad röst. Inget svar. ”Kan du svara då, din idiot!”, skriker jag förtvivlat. Då vänder sig maxantalet mot mig och säger ”Det finns en mening med mig, kära du. Uppsatsen blir inte bättre för att den är lång, snarare tvärtom.” Ååååh! Jag suckar och vet förstås att maxantalet har rätt.

Read Full Post »

Efter sållning och kvalfyllda val med många pennor i olika färger sitter jag nu och filar på resultatkapitlet. Och här får man inte vara subjektiv inte. Inget tyckande och språket ska vara tydligt. Under min ensamma lunch i mitt kylskåpssurrande kök (kul att byta rum!) fick jag därför läsa lyrik. Vilken fröjd! Målande och mångtydigt, värderande och svävande, med ord som inte finns med i SAOL. Jag slog upp en sida på måfå i en samlingspocket med Harry Martinsons dikter som jag köpte på förra årets bokrea men knappt öppnat. Då möter jag denna lilla goding:

FÄRDEBREV
 
Utan försyn 
blir sanningen bara efterjagare:
den sena rättelse, försenad sanning,
beskäftiga skrikares efterklokskap.
 
Äkta sanning
försenar sig inte.
Den är hänsynsrik,
har grynings kraft och morgonögon.
Den vet sin väg och har färska kartor.
Med nytimrat roder styr den ut
ur morgonhamnen

Jag tänker på Jan Björklunds nya förslag om att införa skolk som en del av betyget från årskurs sex. Det är verkligen beskäftiga skrikares efterklokskap. När det redan har hänt. Jag tycker det är ganska ointressant att ha med i betyget liksom det är ganska ointressant att ge och få betyg om man inte också pratar om dem. Varför ser det ut som det gör med din kunskapsnivå/skolk och vad ska vi göra framöver tillsammans med det här? Detta ständiga mätandet som enkel lösning på alla problem kombinerat med misstro till lärarens kompetens.  Tröttsamt.

Trevligare är det då att läsa dikter om morgonögon och färska kartor. Det tror jag behövs i skolan. Grynings kraft och nytimrade roder mot lärande och nya upptäckter!

Read Full Post »

Transkriberingen klar och allt utskrivet. Vilken fröjd! Jag tar fram mina pennor (och pennfack!) och hittar spår, mönster, aningar, kategorier…Det finns ju hur mycket som helst att hitta! I huvudet ser jag minst tio olika uppsatser jag skulle kunna skriva om detta! Det är julafton, prisutdelning, grönbete, premiär, lyxbuffé och sju sorters kakor! Bara att välja och vraka!

Jag väljer och skriver och ändrar frågeställningar och lägger till referenser och teori och skriver till lite där och tar bort där och vips börjar jag ana en helhet! Det hänger ihop! Stringens. Trycket över pannan och tinningen lättar.

Några små stunder känner jag mig som en upptäcktsresande som just har kommit fram till den nya världsdelen. Jag går med darriga ben iland och skrattar åt allt som finns att se och dokumentera. Oj, här gäller det att stå i,tänker jag. Måste samla, fota, skriva och bli bekant med denna fantastiska plats! Sen ska jag åka tillbaka och visa alla! Och vad alla kommer tappa hakan!

Sen hämtar jag mig och känner mig misslyckad ett tag (varför måste jag göra en dal åt mig efter toppen?) tills jag hamnar på någon slags förnuftig nivå där det räcker att det verkar som att jag kommer kunna bli klar med uppsatsen i tid.

Men nu börjar det bli spännande. Nu börjar det nästan kännas som att det är nån slags forskning jag håller på med!

Read Full Post »

Uppsatsliv

Tiden är satt ur spel. En dag med min uppsats känns som minst en vecka och samtidigt går transkribering så långsamt att hjärtat börjar slå snabbare av bara tanken på det. Hur ska jag hinna? Det är ett underligt liv det här, uppsatslivet.

Jag minns en gång för länge sedan, det var nog ungefär två veckor sedan, då jag var så ledsen. I tidningar, på bloggar och på tv rasade en skoldebatt som fick mig att nästan ge upp hoppet om att en dag arbeta som lärare. Det var så konstigt. Den bild som skapades i mitt huvud var riktigt eländig. Det var en skola som inte fungerade på något plan. Olyckliga, stressade, missförstådda och dåligt behandlade elever. Okunniga kommunpolitiker och förvirrade rektorer utan nödvändig kompetens och tid för att utföra sitt arbete. Lärare som behandlades som allt-i-allos och ständigt motarbetades och smutskastades.

Jag kunde inte se mig själv i den världen. Och inte heller någon annan av alla de entusiastiska lärare och studenter i min närhet. Det liksom försvann och kvar var bara elände. Tack och lov kom några nära och kära och räddade mig upp från hopplösheten med uppmuntrande ord och inspirerande färgglada bilder.

Och nu känns det väldigt länge sedan. Skoldebatten har flutit iväg ifrån mig. Det finns nu en tjock halvgenomskinlig uppsatshinna mellan mig och det mesta och där även skoldebatten. Ibland försvinner hinnan för en stund och jag upplever världen. Den är fantastiskt exotisk. Vilken underbar känsla det är att cykla i ett klorfyllgrönt Malmö. Och sova har aldrig varit så skönt. När jag väl kan somna. Maten smakar inte bara extra gott, den ger mig också en paus (halleluja!) från uppsatsen. Det är riktigt trevligt att gå på toa. Det är också en paus. Hemskt trevligt att leta upp en bok på biblioteket, det kan ju ta en stund. Ja det är så mycket som jag uppskattar på ett helt nytt sätt. Det som oroar mig är att jag har börjat uppskatta allt på tv. ALLT. Till och med reklamen.

Idag köpte jag ett nytt pennfack. Och TRE nya pennor. Jag kände mig alldeles upprymd och såg framför mig hur jag sitter på skolan och tar upp alla böcker, datorn, block, papper, vatten, och …..det nya pennskrinet. Ögonen tåras när jag tänker på det.

Jag minns när jag läste Brott och straff en sommar och hur jag blev lite tokig. Så är det nu med. Fast mycket längre tid.

Read Full Post »