Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Att välja: vem är jag?

Om två veckor är sista dagen för att välja sidoämnen till hösten och jag våndas. Jag hade redan tänkt ut en plan som jag var nöjd med då jag valde kurser för våren men då katalogen kom ut upptäckte jag att kurserna låg annorlunda än på våren och att jag därför inte kunde läsa det jag hade tänkt. Har märkt också att kvällskurserna har blivit MÅNGA fler. Är det för att locka fler som arbetar? Hur som helst har jag väldigt svårt att välja. Ska jag

1. läsa det som jag tror rektorer tycker låter vettigt och praktiskt,

2. läsa det som jag känner att jag har störst luckor inom,

3. läsa det som jag tror är min grej, där jag kan utvecklas otroligt mycket med eleverna och skapa (något nytt?), men som jag redan har lite kunskap om,

4. läsa det som ger mig störst bredd,

5. läsa det som det som det saknas kompetens om i skolan,

6. läsa hårda kurser (antingen skolämneskunskaper eller andra ämneskunskaper) eller mjuka kurser (metoder, förhållningssätt, uttrycksformer, ”skolor” osv.)

7. läsa det som är i ropet på skolorna (de som jag känner till) och i media eller det som inte är i ropet.

Och så är det ju bara jag som kan välja! Så svårt så svårt. Jag drömmer om en skola som satsar på fortbildning så att detta inte är sista chansen att få studera kurser på högskolan. Hoppas.

Vilken?

Read Full Post »

Omnipotens

Jag läser Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins av Joanna Rose och Aleksander Perski. Psykoanalytikern Maria Yassa intervjuas och pratar om att barn tror sig vara omnipotenta och  långsamt måste ändra sin världsbild och förstå att de inte är några supermänniskor. Hon säger:

Det händer att barndomens väg ur omnipotensen har varit för brutal. Eller så har den inte skett alls och en förälder har istället uppmuntrat den här föreställningen: du kan allt bara du vill, du kan bli vad som helst bara du vill. Det är egentligen rätt hemskt att säga så till sitt barn. För då kan föreställningar om ens egen omnipotens hänga kvar så att realiteterna i världen – som att människokroppen behöver vila, sömn och mat, inte orkar arbeta hur mycket som helst och att vi åldras – bli rena förolämpningar.

Det innebär att du måste bli precis som du har tänkt dig, och om du inte klarar vissa saker har du inte försökt tillräckligt mycket, eller inte kämpat tillräckligt mycket, eller så har du misslyckats. Då glömmer vi att människor har olika förutsättningar, och att ett barn inte kan tränas och drillas till att svara mot föräldrarnas föreställningar om hur ett barn ska vara.

Hon avslutar stycket med ”Fostrar vi våra barn till omnipotensen?” och jag minns (eller tror mig minnas) känslan jag fick när folk omkring mig sa att jag kunde bli vad som helst. Jag lyssnade inte, tyckte de var korkade och fånigt käcka. Varför ljuger de för mig? Jag märkte att det mest var så man sa, ingen trodde att det var sant egentligen. Självklart kan jag inte bli vad som helst, det fattar väl alla! Och varför skulle jag vilja bli vad som helst bara för att? Jag vill ju bli något som jag både kan bli hyfsat bra på och trivas med. Gärna ha möjlighet att utvecklas och kunna försörja mig på det.

Den högtflygande frasen ser föraktfullt ner på de enkla tankarna. ”Du kan bli vad som helst” kräver att jag väljer något fantastiskt magnifikt som farmor kan berätta för sin väninnor. Kanske var det bland annat detta som fick mig att läsa Matte E och Fysik B för att kunna bli civilingenjör (måste ju välja ett mansyrke) och så länge diskvalificera läraryrket från min lista över möjliga yrken. Jag kan ju inte välja ett kvinnoyrke! Jag kan ju inte välja samma yrke som en stor del av min släkt! Jag kan ju inte välja ett lågstatus yrke med så fina betyg!

Det kan jag visst. För jag vill det. Jag ser att jag inom detta yrke har möjlighet att använda mina talanger och kanske finna min fulla potential. Det hade jag inte gjort som civilingenjör. Jobbigt bara att lärare ofta förväntas vara omnipotenta. Därför är det läge (bättre sent än aldrig) att stångas med denna orimliga förväntan. Jag kastar mig in i matchen!

Read Full Post »

Jag har stött på det flera gånger i grundskolan och någon gång på gymnasiet. Nu har jag även fått uppleva det på högskolan. På den distanskurs jag går fick vi studenter i uppgift att på en av de obligatoriska träffarna på skolan redovisa en uppgift med hjälp av rollspel.

Klassen förbereds inte på att gå in i olika roller och rollspela, klassen känner inte varandra mycket alls och har endast träffat läraren en gång för åtta veckor sedan. Det är tidsbrist och en stor mängd fakta ska presenteras i det lilla rollspelet. Rollspelen avbryts ibland av läraren som sticker in frågor och kommentarer. Publiken fnissar åt de överdrivna rollerna men går inte in i de intressanta problem och konflikter som gestaltas.

Jag förstår inte detta konstiga och okunniga sätt att använda rollspel. Det är svårt att spela roller och jag lämnar ut mig själv då jag gör det. Då kräver jag förståelse, hjälp och respekt av lärare och elever. Jag vill inte spela upp en rolig scen utan jag vill använda rollspelet för att se olika perspektiv och föreställa mig olika situationer. Kanske jag har blivit snobbig på grund av att jag har en del teorier och kunskap om drama i undervisningen men jag tycker så illa om när lärare endast använder rollspel och andra estetiska uttryckssätt i redovisningar (här examinerande), och då som ett krav. Vi behöver ju få öva först och komma överrens om en gemensam definition om vad rollspel är. Vi behöver få se vad läraren menar med rollspel och göra det tillsammans så att vi är beredda på hur det kommer gå till. Vi behöver vänja oss.

Read Full Post »

Positivt tänkande

Såg idag ett snyggt (Kobra är alltid snyggt) och intressant program om positivt tänkande. Här kan du se på det på svt play ett tag till. Programmet tar upp olika sidor av detta ämne och i Martin Kellermans betraktelser jag känner igen mig själv och många människor omkring mig. Klagandet är viktigt att få göra. Det är kvävande att vara i en miljö där man inte får klaga. Men samtidigt tror jag att det är viktigt med balans. Det är lätt att fastna i en jargong och ett sätt att tänka som inte alltid är gynnsamt för gruppen/målet. Men jag behöver få uttrycka alla mina känslor, i alla fall i någon av miljöerna i mitt liv.

Det finns ingen universalmetod som funkar för alla. I olika situationer behöver jag jobba med att ta fram olika känslor mer. För andra människor är det andra känslor i andra situationer. Precis som med glidarkillar och prestationsprinsessor utvecklas inte alla dessa personer då de får samma råd/tillsägning/uppmuntran. Jag spyr på allmänna råd till alla om att tänka positivt! Hur då, när, med vilket mål?

I min dramakurs har vi just läst och bearbetat två böcker om kommunikation och rollspel. Det var två böcker som för mig inte gick att läsa noggrant. De var fulla av komplexa självklarheter. Det gav mig inte mycket att läsa det. Men då vi bearbetar innehållet i texter och framförallt i dramaövningar blir det intressant för då kan jag uppleva och använda de där självklarheterna och se hur just jag kan få ut något av klyschorna. Jag får upplevelser av att tänka positivt och negativt och hur det påverkar mig och andra. Sen finns det ingen återvändo, hjärnan sätter igång och söker mönster i mitt liv. Jag kopplar min nya upplevelse till gamla upplevelser och kan utifrån det förstå mig själv lite lite mer. Och det är först då jag kan förändra mig. Läskigt, jobbigt, ansträngande och otroligt spännande!

Read Full Post »

Söndagsordet

Läste Anne-Maries ordspråk och började fundera på olika ord. Fastnade för ett ord jag använder ofta och som jag ofta hör andra använda: UNDERVISA. Det låter konstigt när jag undersöker ordet under- visa. Vaddå under? Funderar på vart ordet kommer från. I Nationalencyklopedin hittar jag en historisk förklaring.

un`dervisa verb ~de ~t
ORDLED: under–vis-ar
SUBST.: undervisande, undervisning
• förmedla kunskaper (till) ngn; vanl. muntligt och i organiserad form; mest till grupp av personer {→2lära 1utbilda 1}: NN ~r klassen i engelska och franska
BET.NYANS: utvidgat för att ange bestämd, mästrande ton e.d. ⟨mest pres. part.⟩: han talade i ~nde ton
KONSTR.: ~ (ngn) (i el. om ngt)
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. undirvisa ‘påvisa; meddela; handleda; undervisa’; av lågty. underwisen med samma bet., urspr. ‘undervisagenom växelsamtal’, till under ‘emellan’

Det lågtyska ordet har en intressant betydelse. Men innan jag kollade detta lät jag associationerna sväva fritt.

Undervisa

– visa på ett underbart/mirakulöst sätt (prestationsångest till läraren)

– visa dem under (tråkig syn på eleverna)

– visa under tiden som något annat sker (får mig att tänka på olika sätt att gestalta saker)

– visa mirakel (får mig att känna en positiv känsla om skolan, livet, allt! som att allt är mirakel!)

– mirakelsång (denna ”synonym” är min favorit, får mig att se undervisning som något fantastiskt som sker med läraren och eleverna, tillsammans. Den får mig att se kreativitet och kunskapsskapande. Och glädje.)

Read Full Post »

Rutten känsla

Jag vill gärna hoppa av den deprimerande karusellen om Lars Pålsson Sylls artiklar. Debatten har rasat hos Mats här och här. Jag gick på den debatt som studentkåren organiserade på Malmö högskola. Morrica har här och här kommenterat debatten.

Jag håller med om att Lars ordval överskuggat debatten. Och det är ju synd. Men jag kan inte riktigt släppa att han inte bad om ursäkt. Det är Lars oförmåga att be om ursäkt som överskuggat debatten. Om han bara hade lyssnat på sina läsare från början och inte varit så oresonlig och otrevlig i sina svar och förlöjligat sina läsare hade vi direkt kunnat gå vidare och diskutera det Lars (och vi andra) ville. Hur svårt är det? Tyvärr tror jag att det beror på att Lars inte alls förstår hur det kändes för många att läsa detta. Trots att jag är den perfekta studenten, vit medelklasskvinna med toppbetyg, känner jag mig väldigt illa berörd av Lars beskrivning av mina klasskamrater som inte passar lika bra in i mallen.

När började förruttnelsen?

Jag känner igen den känsla som jag nu har i kroppen: känslan av att inte bli respekterad, inte bli tagen på allvar, inte ansedd som värd att lyssna på. Känslan som jag hade genom nästan hela grundskolan och gymnasiet. Jag var klassrepresentant på mellan- och högstadiet och det var grymt deprimerande (att jag ens fortsatte!). Jag minns det som att lärarna och rektorn ibland frågade vad vi tyckte men så gott som aldrig verkade lyssna. Vi var ju bara elever. Inte ens myndiga. På samma sätt känns det nu. De är ju bara studenter, så de behöver nog ingen ursäkt. Jag blir ledsen och undrar hur jag ska stå ut med all okunnig och smutskastande media under mitt framtid yrkesliv.

Man behöver inte alltid vara PK och jag tror att Lars ordval ändå lyfte debatten (om den poäng han ville få fram)  för fler än om han skrivit på ett trevligare sätt. Men samtidigt anser jag att man som skribent ska vara intresserad av läsarnas tolkningar och då någon blir illa berörd kunna möta det och förklara vidare hur man menade. Jag tror inte att Lars är en elak dömande människa som vill att jag och andra studenter ska känna oss nedtryckta men han skulle enligt mig behövt lite mer inlevelseförmåga och empati när det gäller detta. Han ville få fram sin poäng och verkar inte bry sig om något annat. Jag förväntar mig mer av en professor på Malmö Högskola.

Read Full Post »

För mig handlar lärarutbildningen delvis om att lära känna och förstå mig själv. Jag funderar på hur jag är och fungerar för att förstå mitt sätt att se på saker och mitt sätt att tolka min omvärld. När jag förstår ännu en liten del av mig själv kommer oftast insikten att ingen annan nödvändigtvis tolkar saker och ting på samma sätt som jag.

Lola gillar ordet navelskådning

Jag identifierar mina talanger och funderar över hur jag kan använda dem i mitt blivande yrke. Jag hittar mina svagheter och funderar över vilka jag behöver arbeta upp med tanke på mitt yrke, de som bör förbättras i mitt privatliv och de som faktiskt kan få fortsätta vara lite mindre utvecklade.

Jag följer ytterst intresserat min egen utveckling på alla områden och ser hur privatliv och (yrkes?)(student?)pluggliv flyter ihop på denna punkt. När jag utvecklas i skolan påverkar det mitt privatliv och tvärtom.

Jag tänker mycket på vart jag kommer ifrån och hur det påverkat mig.

Idag fick jag äran att höra om en annan students utveckling under denna kurs. Jag blir så glad av att höra om detta fantastiska lärandet som jag vet har krävt mycket mod, kraft och nytänkande. Jag får också lättare att se min egen utveckling men också hur jag bidragit till andras utveckling. Detta vill jag prata mer om på min skola!

Read Full Post »

Older Posts »