Sommarkroppar

Var nyligen på Ribersborgs Kallbadhus i Malmö. Av någon anledning blir jag lycklig av att se nakna kvinnor i stora mängder (har inte sett så stora mängder nakna män samlade). När jag är och badar i simhallen älskar jag att tjuvkika på de andra kvinnornas kroppar i duschen och förundras över mångfalden. Speciellt gillar jag att se de gamla rynkiga tanterna som inte verkar ett dugg obekväma med att visa sina härdade kroppar. Jag blir glad av att se de ständiga avvikelserna från normen om kvinnokroppen. Erotiska, vackra, fula, tjocka, spinkiga kroppar som inte ser ut som de kvinnokroppar jag ser i media. Det är befriande.

Men på Kallbadhuset, där ligger de uppradade som sälar på de fina trädäcken. Det finns ännu mer tid och möjlighet att verkligen titta på dessa skapelser och pränta in det i minnet: majoriteten av kvinnorna ser inte ut som modeller. Men det betyder inte att de är fula. En del är det.

Som osäker tonåring med orimliga krav på min stackars kropp kände jag hur pressen minskade en aning i duschen i simhallen. Jag vet inte om det funkar på alla men jag tror ändå att unga flickor i allmänhet skulle må bra av att få se en annan bild av kvinnokroppen. Om inte annat som en lektion i biologi och anatomi. Dock skulle de behöva få se män också, lite svårare att ordna…

Något som också gett mig en annan syn på kroppen är att måla/rita kroki. Att rita kroki är att rita av en nakenmodell, ofta snabbt och skissartat. När jag ritar kroki är de tjocka kvinnorna mina favoriter, gärna med en fläta också. Ibland när jag träffar människor kan jag ibland tänka ”åh vad jag skulle vilja rita av dig naken!”. Dock är det sällan läge att säga det… Kroppen är ett så fantastiskt motiv. Det finns så mycket vinklar och vrår och huden kan ha alla färger i sig, allt beroende på ljuset.

Read Full Post »

Ungdomar och fackliga kunskaper

Jag tänker på alla sommarjobbande ungdomar som är så lyckliga över att ha fått jobb och sen får stå ut med dåliga arbetsvillkor och för låg lön. Jag tänker på dokumentären om McDonald’s som visades i svt nyligen. Här kan du se den tills 15 augusti 2010. Mitt första riktiga jobb förutom det för mig hutlöst olönsamma reklamutdelningsjobbet var just på McDonald’s. Jag hade noll koll på mina rättigheter men hamnade tack och lov på ett ställe där det inte fifflades som i dokumentären. Om det hade hänt hade jag knappast vetat vad jag skulle göra.

Jag minns att jag önskade att jag hade fått lära mig om mina rättigheter i skolan. Jag läser i kursplanen för Samhällskunskap A på gymnasiet om vad som krävs för att få godkänt i ämnet:

Eleven redogör för individens rättigheter och skyldigheter i samhället samt för de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Jag läser också i mål att sträva mot i kursplanen för samhällskunskap i grundskolan:

Skolan skall i sin utbildning i samhällskunskap sträva efter att eleven utvecklar kunskaper om rättigheter och skyldigheter i ett demokratiskt samhälle och tillgodogör sig kunskaper för att kunna agera i lokala och globala frågor som är viktiga för ett hållbart samhälle.

Här ser jag att fackliga frågor kan rymmas. Lärare i dessa ämnen får gärna kommentera! Är det rimligt? Möjligt? Eller har jag missförstått ämnets innehåll och roll?

Read Full Post »

Sommar i P1

Nu har Sommar i P1 börjat och då känns det sommar. Och tacka vet jag nätet där jag kan lyssna när jag vill. Retligt nog brukar jag ofta komma ihåg att jag vill lyssna på Sommar ca 14.30, precis när det är slut.

På vissa sätt liknar Sommarprogrammen bloggar eftersom det är personliga berättelser, tankar, kommentarer och spaningar. Ibland är det urtråkigt och ibland superintressant. Istället för bilderna som ofta finns på bloggarna får vi i radion höra musik. Vi får dessutom höra personens röst vilket för mig närmare berättaren än skrivna ord.

Under min ungdom funderade jag ofta vad jag skulle fylla mitt sommarprogram med. Nytt tema varje sommar. Något sommarprogram har det dock aldrig blivit. Funderar på hur man skulle kunna arbeta med detta i skolan. Jag skulle gärna ha fått i uppgift att göra ett lite kortare Sommarprogram, speciellt i högstadiet, då hade jag mycket som ville komma ut.

Read Full Post »

Nytt fokus: öl

Första veckan på sommaruppehållet från studier var jag ledig och märkte att jag är (var) sjukt insnöad på mina studier. När jag pratade med mina vänner kom jag liksom ständigt in på skolan. Men nu har det hänt något. Jag börjar släppa skolan och roar mig med att testa nya öler, se på vm, läsa böcker som inte handlar om pedagogik och en massa annat slappt och gött.

På sekretären får de finaste flaskorna (inte alltid godaste ölerna) stå och stoltsera och påminna mig om hur kul det är med öl. Till midsommarafton har jag köpt en hel massa olika spännande konstiga öler men det gör inget om jag glömmer vilken som var godast. Det kommer inget prov.

Det är viktigt med återhämtning och paus från studierna, jobbet eller vad det nu är du sysslar med. Min musiklärare brukade alltid säga att vi skulle sova på den nya sången när det blev för kämpigt i början. Nästa dag lät det alltid bättre. För att kunna reflektera och då menar jag se nya tankemönster, samband och spår, krävs distans. Jag känner att jag mår väldigt bra av att vara borta från skolan i nästan tre månader och syssla med annat. Jag har faktiskt sommarlov – från studierna. Jag ser med spänning fram emot att se vad som kommer hända i mig under sommaren och var jag är när skolan börjar igen.

Tacka vet jag variation!

Read Full Post »

Potatisbröllop

I lördags var det inte bara prinsessan som gifte sig. Scenkonstnätverket PotatoPotato anordnade ett massbröllop i Moriskan i Folkets Park i Malmö och jag var där. Tanken var att ge ett alternativ till prinsessbröllopet och att undersöka hela grejen med äktenskap genom att låta frivilliga gifta sig med en främling för att samma dag skiljas från densamme.  Här kan du se de väldigt fina vigslarna med utmärkte ceremonimästare Kåge Klang på Bambuser (dock dålig kvalitet). Här kan du se ett kort inslag i sydnytt där en av arrangörerna berättar om att projektet har lett till nya tankar. Och ett till inslag från tidigare på lördagen om projektet.

Här kan du se massor av jättefina bilder från bröllopet på datumet 21 juni.

Jag var från början skeptisk till det hela och tackade genast nej till erbjudandet om att gifta mig. Det kändes som en plojgrej, oseriöst och fånigt. Men efter att ha varit glad bröllopsgäst under hela lördagen har jag ändrat åsikt.

Katrin Byréus skriver i boken Du har huvudrollen i ditt liv om hur forumspel ger möjlighet till deltagarna att genrepa livet. Jag fick i lördags chans att genrepa ett bröllop, nej tio bröllop! Många intressanta tankar väcktes, mycket tack var Kåge Klangs utmärkta val av ord vid vigslarna. Han belyste flera viktiga sidor av nära relationer och blandningen av asgarv och dödligt allvar kändes igen från dramalektionerna.

Vad innebär det att leva ihop ett helt liv? Hur får man en sådan nära relation att hålla i 5, 10, 30, 50 år? Måste det finnas en sexuell attraktion i ett äktenskap? Kan man få leva som i en familj med en god vän? Och ha sex med andra/annan? Vad skiljer en vän från en partner? Vad är de viktigaste beståndsdelarna i ett äktenskap? Vad tycker jag är viktigast hos en partner? Vad har jag emot bröllop? (Jag har svårt för bröllop och allt det fantastiskt gulliga fina romantiska, antagligen på grund av alla filmer jag sett med människor och situationer jag inte kan se mig själv i. Jag kan inte se mig själv i en bröllopsklänning. Lola menar att det är för att jag har lillasysterkomplex, alltid har varit liten och söt och därför kopplar ihop detta med att vara underlägsen.)

Till artiklarna jag länkat till har folk kommenterat och visat missnöje över att detta kallas konst och att skattepengar används till projekt som detta. Vad jag vet har nätverket fått lite bidrag från staten för sin verksamhet men finansierats till största delen av bröllopsgästerna (det var inte gratis att vara med) och brudparen (det var ännu mindre gratis att gifta sig) och eftersom jag känner en del arrangörer vet jag att det knappt gick runt. Men visst, klaga ni på att staten har bidragit med en liten del.

Vad som är konst är en knivig diskussion. För mig blev detta konst. Jag tycker att konsumenten, deltagaren, musiebesökaren precis som läsaren och betraktaren är med och skapar verket. Jag blev tagen, berörd, intresserad, fascinerad och fick många nya tankar av detta evenemang. Vi genrepade, prövade och undersökte, njöt, skrattade, funderade, tvekade, undrade och gick hem fulla med nya intryck. Det kallar jag konst.

Read Full Post »

Mot nya höga höjder!

Sven-Eric Liedman skriver klokt om skolan i SOS. Han skriver att skolan inte är ett snabbköp och att det är en av skolans svåraste uppgifter att lära eleverna att de viktigast kunskaperna tar tid att tillgodogöra sig.

Det är även något som högskolan får kämpa med. Framför allt första terminen var de flesta rätt frustrerade av den stora förvirring som rådde i huvudet på oss. Lärarna bad oss ha tålamod och menade att sakerna kommer falla på plats med tiden och att alla kurserna i utbildningen ger en helhet som vi en dag kommer kunna greppa. Kanske. Men det är fullt förståeligt att det känns virrigt just nu, sa de. Andra terminen började vi vänja oss vid förvirringen och när jag accepterade att jag inte hade koll på allt började hjärnan äntligen jobba effektivt. Tredje terminen såg jag ständigt kopplingar mellan kurserna, det som jag läste då, det vi pratade om då, det jag funderade över då. Jag har också lärt mig att förvirring och lite obehag är vanligt när jag ställs inför något helt nytt som jag inte får ihop eller ser en lösning till. Men nu ser jag (oftast) den känslan som något positivt. Den känslan viskar om att jag kommer utvecklas om jag vågar gräva i det där nya.

Denna terminens dramakurser har handlat mycket om personlig utveckling med syftet att hitta den ledarstil som passar mig, att utvecklas då det gäller kommunikation och konflikthantering samt få förståelse för gruppdynamiska processer. Det är tunga saker och jag har fått många insikter om mig själv. Det har dock inte slutat bara för att skolan har sommaruppehåll.

En av de senaste stora jobbiga insikterna började växa den sista lektionen i skolan. Jag sa något som fick mig att inse att jag intar offerposition i en viss situation. Genast när orden hade lämnat min kropp hörde jag hur mycket offer jag lät som. Jag skämdes först och tyckte det var pinsamt att inse det sista lektionen när vi arbetat med dessa roller under hela terminen. Men efter ett tag kunde jag släppa den onödiga skammen och vara tacksam och nöjd med mig själv för att jag vågar inse något så jobbigt. Efter några dagar hittade jag en till situation där jag ofta går in i offerrollen. En vecka senare såg jag ännu fler mönster och tankebanor som får in mig i denna position. Det kändes jobbigt. Inte särskilt kul att inse.

Som lärare är det viktigt att våga ifrågasätta sin egen undervisning och det kräver en hel del av personen att stå ut med det. Det är sjukt svårt att se sina misstag och framgångar med klar syn. Det kräver god självkänsla, en realistisk självbild och ett sunt självförtroende. Jag har denna termin fått möjlighet att utveckla dessa delar av mig själv och fått chans att öva mig på att hantera såna där svåra jobbiga insikter.

Därför kan jag nu se (några av) mina brister utan att jag behöver plåga eller straffa mig själv. Innan när jag upptäckte något stort obehagligt om mig själv blev jag väldigt upprörd och ville genast hitta en lösning och ett nytt sätt att fungera. Nu vet att det inte går så snabbt och lätt. Jag hindrar mig från älta alltför mycket och låter mig tänka på ”problemet” lite då och då bara. Efterhand agerar jag oftast annorlunda och när jag väl hunnit glömma det stora ”problemet” upptäcker jag att det inte längre är något problem. Men det är en lång process.

Jag är tacksam och glad över att jag får möjlighet att utvecklas inom dessa områden med hjälp av högskolan.

När jag läser Per Acke Orstadius artikel i SOS blir jag glad eftersom jag ser att de kurser jag just läst innehåller det som Orstadius efterlyser och som jag känt saknats i utbildningen tidigare och jag känner mig stärkt i mitt beslut att fortsätta läsa drama till hösten. Jag vill ha mer!

Mot nya höga höjder!

Read Full Post »

Sommarmystik

Sommaren fortsätter att få mig att gå ifrån det akademiska med all sin forskning, saklighet osv. Jag var i Azaleadalen i Slottskogen i Göteborg för några dagar sedan och kände den somriga mystiken överfalla mig. Jag tog tacksamt emot och njöt av overkligheten. Det var nämligen så att alla azaleorna blommade samtidigt i rött, orange, lila, blått, gult, vitt och rosa.

Det såg ut som de där buskarna jag ritade när jag var liten fast jag visste att det nog inte såg ut så i verkligheten. Men det gör det ibland.

Doften är parfymig, kvalmig och får näsan att förr eller senare kollapsa. Tacka vet jag regnet som dämpade doftvågorna något.

Jag minns mina barndomssomrar med allt det där mystiska. Jag läste konstiga spännande böcker, ute var det magiskt varmt, som när kometen ska komma till mumindalen, dygnet verkar långsamt förskjutas och få mig att vara uppe allt senare men sen ändå vakna tidigt, måltiderna med familjen följde inte längre det vanliga mönstret utan skedde lite när som helt, på radio gick det fascinerande vuxenprogrammet Sommar i P1 som jag ändå lyssnade på, kroppen velade mellan att hata och älska det nyckfulla vädret och myggorna var ständigt på jakt efter mig men lät mamma vara ifred. Jag minns också att jag ofta hade ganska tråkigt vilket jag nu sällan har tid med. Med lite av magiken finns kvar. I alla fall i Azaleadalen.

Read Full Post »

Bokgemenskap

Äntligen har jag läst Möss och människor av John Steinbeck.

Jag fick tipset för sisådär 7-8 år sedan. Hon var en bibliotekarie och poet som jag mötte kort. Det var hennes favoritbok. Jag tyckte hon var häftig och var enda från början övertygad om att jag MÅSTE läsa den. Jag har lånat den två gånger tidigare under dessa år men det är först nu jag läst den.

Jag ingen kontakt med kvinnan som fick mig att läsa den och jag är tveksam till om jag någonsin kommer träffa henne igen. Men nu känns det som att vi träffats lite grann. Vi har nämligen en gemensam erfarenhet. Jag känner Lennie och George och kan några strofer ur deras framtidsdrömsramsa om huset och marken och kaninerna. Jag känner en trevlig, mysig och lite hemlig gemenskap med denna kvinna som jag inte träffat på många år.

Hon och jag

Jag är glad och tacksam över att hon till slut fick mig att läsa denna lilla godbit. Tack!

Read Full Post »

Sommarläsning

Jag har sommarlov i en vecka. Sen börjar jobbet, som också känns ganska mycket som sommarlov eftersom jag inte behöver plugga samtidigt. Under första året på lärarutbildningen läste jag ingen skönlitteratur utom den obligatoriska. Efterhand började jag få ordning på pluggandet och satsar nu på att läsa minst en frivillig facklitterär bok om skolan och en skönlitterär som inte handlar om skolan per termin. Men nu när jag har sommarlov frossar jag i lustläsning utan några pedagogiska tankar i bakhuvudet.

Jag och Lola har pratat om bloggen och sommaren. Vi har kommit överens om att det nu är helt okej att flippa ut och skriva om saker som inte berör skolan alls. Därför tänkte jag skriva lite om mitt läsande idag.

Jag läser Polarsommar av Anne Swärd. Den handlar om en familj som har det jobbigt. Dottern har någon sorts psykisk störning anar jag, eller har bara ganska svårt att få ihop världen och livet. När jag började läsa var jag överlycklig över att få läsa för nöjes skull igen. Jag kunde då distansera mig till det hela och se det som en intressant berättelse, en dikt, ett konstverk. När jag läste vidare i en hotellobby kände jag mig kulturell och det kändes helt rätt att läsa en sån där sorglig djuping. Men när jag kom hem och la mig i min säng kändes det helt annorlunda. Då stängde jag av allt omkring, lämnade mitt liv och blev en del av boken. Och då blev allt så jobbigt som det beskrivs samtidigt som det på något sätt är vackert, som den sorgsne konstnärens konst kan vara. Som det svåra liv en förvirrad människa lever kan se ut från utsidan när någon beskriver det.

Läsande får mig att känna. Inte bara trevliga saker och jag funderar nu på att läsa en mer positiv bok parallellt för att inte deppa ihop. Det får mig också att få nya perspektiv på mitt liv. Se mig själv med andra speglar. Spegla mig mot andra personer. Uppleva saker jag aldrig upplevt innan och ibland aldrig skulle kunna göra heller. Det är alltid en chansning att utsätta sig för en bok precis som det alltid är en chansning att leva, för jag vet inte vad boken eller livet ska ta mig med på, jag vet inte hur jag kommer hantera det som händer och jag vet inte var det slutar. Och det är därför det är så fantastiskt spännande.

Just nu vill jag inte läsa vidare, vill inte vara en del av den situationen som inte har en enkel lösning. Men samtidigt har jag svårt att motstå eftersom jag nu är en del av det på samma gång, jag känner dem och bryr mig om vad som händer med dem.

Read Full Post »