Berätta i roll

Jag och några klasskamrater var och såg enmansföreställningen (fast ljusansvarige var faktiskt på scen pyttelite) Livet – en bruksanvisning och upptäckte något fascinerande. Skådespelaren spelade fem olika roller samt berättaren. Vi var tre stycken som gick och såg teatern och alla upplevde samma sak: när berättaren talade gick det inte att lyssna mer än några sekunder. Alla andra roller gick att lyssna på men berättaren var det helt omöjligt att hålla fokus på. Kanske var det berättarens opersonliga överfilosofiska haranger som fick oss att domna av i hjärnan, kanske vi alla ogillade berättarens stil. Vi frågade oss ändå om vi upptäckt något här. Kan det vara så att det generellt sett är mer effektivt (dvs. får de lyssnande att lyssna) att berätta i roll?

Berätta i roll är sättet som vi inom drama benämner när man som berättare går in i berättelsen och tar en av rollerna och berättar ur dennes perspektiv. Jag har berättat många sagor på detta sätt men har också hört om exempelvis en lärare som levde sig in i att hon var en cell och berättade utifrån cellens perspektiv om de olika komplexa processerna som styr dess liv. Jag har bara goda upplevelser av att berätta i roll men denna fascinerande upplevelse, där jag fast jag är vuxen och tycker mig ha ganska bra kontroll över min koncentration inte kunde lyssna klart på berättarens monolog, har gett mig ännu mer bränsle till tesen om vilken otrolig kraft och spänning berättande i roll besitter. Man skulle kunna säga att vi behöver mer teater i skolan! Mer teater i berättandet som är en stor del av undervisningen.

Read Full Post »

Sökaren går upp på scenen

Kanske jag håller på att bli galen eller så är det bara att jag lär mig väldigt mycket väldigt snabbt? Jag arbetar just nu på med en enmansföreställning. Det är första gången jag arbetar med en regelrätt teaterföreställning förutom julspelet i lågstadiet. Det är otroligt spännande, ansträngande, svårt och roligt. Prestationsångesten går upp till kamp men jag slår tillbaka hårt. Jag ska minsann både sjunga dansa, skådespela, fixa rekvisita, ljus och musik. Jag ska resa i tiden. Jag ska vara två olika personer. Och den ena blir både gammal och ung. Sådetså. Ta den du din lilla fega prestationsångestjävel.

Det går inte riktigt att ta paus från arbetet med föreställningen. Konstant hör jag replikerna, sångerna och ser scenerna framför mig. Jag funderar, nästan utan att vara medveten om det,  på hur scenen ska byggas, ljuset sättas och hur rollerna ska spelas. Som tur är har vi rätt så lite tid att sätta upp det hela vilket gör att prestationsångesten har det svårt. Jag hinner helt enkelt inte lyssna på henne! Och så har jag världens bästa ursäkt om det blir hemskt dåligt: jag har ju aldrig hållit på med teater! Ångesten försöker med: men du borde väl vara bra på allt, från början! Men det går ju inte, svarar jag. Och så var det med det. Nästa vecka blir det nya strider.

Jag fascineras över vilken fantastiskt mångsidig konstart teatern är. Det finns så många olika delar som alla kommunicerar något och hur ska man få dem alla att samspela så att teatern säger det jag vill? Oj, vilken utmaning!

Read Full Post »

Nya vindar

Äntligen äntligen ÄNTLIGEN börjar min nya kurs! Nu blir det andra bullar! Jag säger adjö till det akademiska skrivandet för en stund och välkommen till utforskandet av hela kroppens kommunikation. Jag säger välkommen till rummet, tiden, omständigheterna och scenen! Jag omfamnar varmt min klass som äntligen ska arbeta allihopa tillsammans igen. Vi har jobbat i smågrupper under hela hösten men nu återförenas vi i en sprudlande teaterfest!

Min kropp svämmar över av känslor. Alla de olika små finurliga delarna i kroppen suckar av lättnad över att äntligen få vara med och bestämma. De vaknar försiktigt ur en lång gnällighet efter att ha fått anpassa sig till en livsstil som inte passar dem. De vaknar och luktar försiktigt på vindarna som viner och skrattar förstjust när de förstår vad som väntar. Frihet, ansvar, symbios och kommunikation!

Jag välkomnar alla de nyvakna och ber om ursäkt för den behandling de fått utstå. Akademiskt skrivande är nog inget för dem. I alla fall inte om det ska gå snabbt och man måste sitta stilla. Länge.

De förlåter mig, yra av lyckan att få plats igen!

Read Full Post »

Berättelser i etern

Jag lyssnar på radio när jag diskar. Aldrig att jag kollar tablån. Aldrig att jag är förberedd på vad som kommer. Det gör det hela mycket spännande. Under senaste disken fick jag höra berättelsen om en till Danmark bortadopterad grönländsk pojke som i vuxen ålder sökt upp sin familj på Grönland. Hans mamma ville aldrig adoptera bort honom men efter att han som vuxen sett vad som hänt hans hemland och familj menar han att det nog var bäst att det blev som det blev. Han pratade på danska och en svensk man översatte till svenska. Även fast jag inte förstod ett ord av vad han sa (även fast jag bor så nära Danmark) så var jag glad att få höra hans röst. Hans röst och sätt att tala hjälpte mig att skapa en bild av honom i huvudet.

Jag fascineras över radion och hur den fungerar på mig. Hur nära människorna kommer mig. Jag blir inte lika underhållen av radion som av tv:n vilket gör att informationen går andra vägar. Bredare och fler vägar. Öppnare vägar.

Hur som helst, det jag ville skriva om var ett litet inslag i Vetenskapsradion om Katedralsskolan i Lund (länk). Programmet handlade om den spetsutbildning i historia som bedrivs där. Jag blev glad. Lärarna berättade att det roligaste och mest lärorika var och är att de två historielärarna som håller i den specialiserade historieundervisningen äntligen får arbeta tillsammans. För att lägga upp kurserna förde de först långa diskussioner om vad som är viktigast att ha med. De arbetar tätt tillsammans med historiaklasserna och berättade om hur mycket de får ut av att diskutera och reflektera över undervisningen med varandra. Om och om igen upplever jag detta och läser om samma sak: det är viktigt att få diskutera med sina kollegor!

Read Full Post »