Jag läser med stor igenkänning serien om glidarkillar och prestationsprinsessor i DN och följer debatten om detta hos Mats. Jag var i grundskolan och gymnasiet en prestationsprinsessa och jobbar nu för fullt på att hitta ett nytt sätt att vara som inte förstör mig.
Genom min skolgång har lärarna förmanat, hotat och pressat mina olika klasser i fåfänga försök att få de slappa killarna (men också tjejerna) att ta sig i kragen. Inte har de lyssnat. Men jag däremot, och alla mina prestationsprinsessor till vänner har lyssnat och tagit åt oss och tänk ”oj, är det så hårt? ja men då får jag nog plugga ännu mer då…”. Om jag hade gått om grundskola och gymnasium idag hade jag slappat mycket mer. Skolkat från det som inte gav mig något. Jag skulle behövt höra, helst av en lärare, att jag måste sänka kraven några snäpp. Och inte vara så hård mot mig själv. Samma sak skulle jag behövt höra på högskolan ett antal gånger. En av mina lärare har påpekat detta, inte specifikt till mig, utan till hela klassen, att vi inte ska lägga för mycket tid på skolan. Annars hör jag bara att man MÅSTE läsa alla böcker, att den här kursen FAKTISKT kräver 40 timmar i veckan, att det är självklart att lägga skolarbete på helgen ibland osv. Jag upplever samma sak som i grundskolan, nästan enbart snack riktat mot dem som är slappa. Tack och lov är jag väldigt mycket mognare nu än då och kan himla med ögonen och tänka ”självklart lägger jag 40 timmar i veckan på studierna, minst, vem tror du att jag är?”.
Då som nu lämnas jag väldigt ensam med mitt duktighetssyndrom. Tack och lov har jag nära och kära som stöttar mig och hjälper mig. En del av mina klasskamrater som också har detta problem har det inte lika väl förspänt. Senaste stora läxan i detta ensamarbete var i julas när jag gjorde min SAG – det självständiga arbetet på grundnivå. Det är en slags förberedelse för examensarbetet som i mitt huvudämne är uppdelat i tre delar. Sammanlagt ska det motsvara 15 hp. Över julen skrev jag den sista delen som också är något större än de andra då det ingår sammanfattning av resultatet från alla delar och en metareflektion.
Jag hade alldeles för mycket material. Det var mer lagom för ett helt examensarbete. Men det var ju så mycket mer spännande att använda allt än att bara välja en liten del. Min handledare sa att det nog skulle bli svårare för mig om jag använde allt material eller nåt sånt. Men jag hade behövt en större varning. Inte heller i efterhand fick jag i responsen från min examinator höra att jag gjort mycket mer än nödvändigt. ”Nu kan det arkiveras.” Jag fick beröm men jag skulle velat få ett STOPP! Vill du lägga ner så här mycket jobb på skolan? Du måste inte!
Det blev ett riktigt bra arbete och jag var mycket nöjd. Dock lite bitter över att ingen kommer läsa det förutom de jag tvingar göra det. Men det tog nästan hela mitt jullov och efteråt var jag helt förstörd. I nästan en vecka var jag så trött att jag inte orkade prata med någon. Jag låg i sängen och tittade på tv-serier när jag inte stirrade i taket och lyssnade på tystnaden. Jag gick på mina föreläsningar men ville bara att det skulle ta slut. Allt som hade med studier att göra. Så att jag kunde få ligga i min säng och inte göra någonting.
Om jag hade kunnat göra om mina val hade jag valt mindre material och gjort ett sämre arbete. Och så skulle jag vilja ändra hela terminsuppdelningen så att jag kunde fått lite lov.
Jag lärde mig min läxa (bara tillfälligt eller på ett beständigt sätt, vem vet?) och nu är jag mycket bättre på att sätta gränser. Men måste jag göra allt detta själv? Skulle jag inte kunnat få hjälp i skolan med detta? Jag skulle vilja att min utbildning handlade lite mer om min personliga utveckling. Jag skriver frenetiskt i min loggbok om detta men det stannar där. Jag vet inte hur men jag skulle så gärna vilja experimentera fram olika sätt att få med detta i lärarutbildningen. Det är så grundläggande för all utveckling att förstå sig själv och se sin progression men på den ibland ganska opersonliga högskolan saknas kanske kompetens om hur man arbetar med detta?
Hu så spännande att få läsa studenytens upplevelse av utbildningen! Du har rätt i att vi lärare ofta fokuserar på de svaga/lata och försöker disciplinera dem med någon form av kollektiva uppsträckningar – som tyvärr ofta bara uppfattas av de överduktiga studenterna.
Jag brukar tala om ”lättsinne” eller ”en gnutta svalkande likgiltighet” som en nödvändig ingrediens i högskolestudier. samtidigt är den här strategin riskabel för studenter som inte har marginalerna på sin sida, eller möter lärare som har ett annat fokus än det jag försöker förmedla. Antagligen är ni dömda tillett evigt ledtrådssökande – om vi inte bygger in en större långsiktighet där relationen student-lärare utvecklas genom hela utbildningen.
Baksidan av den här formen av mentorsskap kanske är en viss form av närhet som kan fungera hämmande om inte relationen är bra. På högskolan använder vi begreppet ”mentor” väldigt slarvigt.
Hur menar du mentorsskap, det långsiktiga som idag inte finns? Eller syftar du på det mentorsskap som finns, för VFT:n? Det finns alltid en risk att det blir dåligt, men om man inte prövar kan det heller inte bli bra.
Jag tycker det är ett stort problem att jag träffar så många olika lärare och att vi aldrig hinner bygga relationer där jag kan få den feedback jag behöver. Men samtidigt är det otroligt givande att träffa så många olika lärare med olika specialiteter. Och visst finns det vissa lärare jag är glad att jag bara träffat en kortare del av utbildningen.
För övrigt har jag förstått att jag är en ledtrådssökare liksom resten av min familj. Jag ser oftast vad läraren vill, vad som är viktigast att läsa och hur jag kan göra det effektivt. Jag har därför alla möjligheter att slappa. Problemet är bara att jag tycker det här är så roligt och intressant och jag vill så gärna lära mig så mycket. Så då läser jag den tråkiga boken precis så mycket som krävs, men läser dessutom två till böcker som jag hittat om ämnet eller som lärare rekommenderat.
Jag menar det där långsiktiga som inte finns – idag vore det ärligare att kalla VFT-mentorerna examinatorer eftersom ett renodlat mentorskap är svårt att förena med den bödelsfunktion vi tvingas utöva.
Om jag förstår rätt studerar du vid ett relativt litet huvudämne och jag antar att det är en ringa tröst att anonymiteten och fabriksmässigheten kunde varit värre? Tänkte nog det.
En viss form av ledtrådssökeri är antagligen nödvändigt som överlevnadsstrategi och du beskriver det väl. Om jag listar ut vad som kommer på provet kan jag använda tiden efter eget sinne. Det kanske skulle kunna kallas kreativ olydnad. Risken finns att du läser något som ifrågasätter vår skolas auktoritet och då kan det bli jobbigt! ( – Va, finns det fler pedagoger än Vygotskij????)
kreativ olydnad. Blir lite irriterad att jag är olydig för att jag tänker själv och läser annat utöver kurslitteraturen och bara skummar sånt jag tycker är dåligt. Men det var just olydig jag kände mig när jag tog upp egenfunna böcker med lärarna. Jag möttes av stor skepsism trots att böckerna helt passade in i högskolans tänk. Jag har köpt skolans koncept till ganska stor del och märkt att det är otroligt givande att läsa det som ifrågasätter detta koncept. Hur ska jag annars kunna skapa mig en egen uppfattning?
Det är betydligt enklare att förespråka kritiskhet på ett allmänt plan än att leva efter det i praktiken.
Jag är i princip för självkännedom – åtminstone när det gäller andra!
Om det är olydnad att tänka själv önskar jag mig en värld av olydiga människor.
Hur ska du kunna få en helhetsbild och kritiskt granska det du läser om du bara får se en sida hela tiden? Olyd på, jag önskar dig all lycka i detta!
Tack för ditt innerligt viktiga inlägg! Det gav mig mycket att tänka på, och skriva om, och reflektera över. Kanske till och med att växa lite som lärare utifrån.
Hej Prestationsprinsessan – spännande att läsa dina vedermödor i skolan. Känner igen mina vänner till ”plugghästar” både från gymnasiet och KTH. De halft fördärvade sig med att hänga över böcker, tentor, föreläsningar mm.
Med risk att jag dessavoerar mina vördade debattvänner, har inte läst inläggen än, vill jag berätta mitt och mina vänners förhållningssätt till studier på 70-talet.
Första året på Tenknis i Stockholm sollade vi snabbt bort vilka föreläsningar vi gick på. Det betraktade vi som att spilla tid på oväsentligheter.
Var bättre att sitta på puben och ta en piant till.
Med tiden blev vi lite mer sofisktikerade. Vi började att strukturera upp tentorna efter vad ”profeterna” efterfrågad. Utrifrån det hård rationaliserade vi i litteraturen vi lästa. Uteslöt allt som aldrig skulle komma upp på en tenta.
Mycket riktigt var det en framgångsrik strategi. Det sparade mycken tid till det som var en av de viktigast sakerna med studierna. Att skaffa kompisar som man kunde ”utnyttja” i yrkeslivet efter studierna.
Nå hur gick det för plugghästarna undra du? Jo, antingen känktes de och hoppade av eller så lyckades de inte nå de betyg de ville ha i alla 50 examensämnena i civilingenjörsexamen.
Vad vill jag säga med detta. Jo, det gäller att ha en sund relation till ”profeternas” krav på vad du ska kunna och balansen mellan vad du är intresserad av. Allt i en examen är inte viktigt att kunna. Sanningen är den att det är ytterst lite av allt du lärt dig som du kommer ha nytta av i det vardagliga livet.
Det intressanta med mitt resonemang är att på sluttampen av min studietid på KTH hoppade jag och en kompis över till universitet och läste juridik och ekonomi. Där lärde vi några studiekompisar vårt sätt att se på studier. Resultatet blev att istället för att gå fyra år halverade de studietakten till två år med briljanta resultat.
Låter det hädiskt? Nja, som alltid gäller det att se hur effektivast du kan utnyttja system för att nå dit man vill.
Och jag får väl säga att den stora behållningen av mina akademiska studier trots allt är lärdomen om hur du tänker logiskt. Det har gjort att jag genom yrkelsivet kunnat attakera vilket problem som hellst för att lösa det.
Och det sköna är att kunskap är inte hugget i sten utan kommer i ständig ny tappning.
Jag får säga detsamma – det är spännande att läsa om dina studier.
Du säger att du lärt dig tänka logiskt under din utbildning så tror jag (eller vill jag?) att det är på de flesta utbildningar: man lär sig ett sätt att tänka. Man får en grund att stå på som man kan bygga vidare på.
Jag vet att jag har mycket att lära av dig och de som glider sig igenom utbildningar utan att missa några poäng.
Samtidigt är jag tveksam till ditt påstående att jag kommer ha nytta av ytterst lite av det jag läst i mitt framtida yrke. Jag kanske är naiv, men jag tycker att min utbildning är bra och att innehållet är värt att lägga ner tid på. Jag kanske inte kommer använda mig av litteraturen som färdig lärare men säkert de tankar jag har fått med mig av dessa. Med denna inställning, att det jag pluggar är vettigt, blir det också mycket roligare. Men också lättare för mig att göra för mycket.
Det blir så tråkigt om jag bara ser utbildningen som vägen till målet, om jag som du säger utnyttjar systemet för att nå dit jag vill. Vägen är också målet.
[…] en gestaltning (utan att nämna ordet) för att det passade till vårt syfte. Som tillfrisknande prestationsprinsessa är det spännande att undersöka vad som skapar prestationsångest hos mig och mina klasskamrater […]
[…] på kursstarten att vi läser texterna innan föreläsning. Jag lade detta på minnet och prestationsprinsessan bestämde genast att så ska det ALLTID bli. Inför varje […]
[…] Mot en mycket sämre rustad människa med dålig självkänsla och orimligt höga krav på sig själv. En som är ohyggligt rädd för att misslyckas men på grund av de orealistiska kraven ständigt gör det. En som har fullt upp med att parera striderna inom sig och vill vara perfekt. Det är Prestationsprinsessan. Jag har tidigare skrivit om henne här. […]
[…] Men nu var det så att jag på den tiden var en fullfjädrad prestationsprinsessa. Jag oroade mig konstant för att inte vara bra nog och jag ansträngde mig såklart ännu lite extra på musiken eftersom det var kul. Och förstås oroade jag mig lite extra över hur jag skötte mig där. Varje liten minimal kommentar som min körledare sa till oss (inte till mig utan till kören) sög jag åt mig. Oj vad jag försökte. Det var jobbigt och skapade ångest. Ibland var det faktiskt inte alls roligt att sjunga eftersom jag var så extremt orolig hela tiden. Jag lyssnade för bra och var alldeles självupptagen. Jag trodde på fullt allvar att alla anmärkningar och ändringar min körledare bad oss om gällde mig, vilket de knappast kunde ha gjort. När man talar till en grupp så som man gör i en kör eller en klass gäller det att deltagarna är medvetna om sig själva och sitt beteende så att rätt personer lyssnar till rätt kommentarer. Mer om det här. […]
[…] är en stor utmaning för mig som prestationsprinsessa att hålla i en lektion som inte känns fantastisk. Helst ska den vara utmanande, omvälvande, […]
[…] jag bara det jag vill läsa, just då. Det låter nog självklart för det flesta. Men jag är en prestationsprinsessa och då är det lätt att saker och ting blir lite […]
[…] Det finns nog helt andra bilder lärarutbildningen målar upp. Ibland tänker jag att det skulle varit bättre om jag redan varit lärare innan jag börjat läsa, så att jag inte hade behövt vara så naiv och lyssnat på allt så noga. (Det är något jag brukar göra). […]
[…] gällde aldrig mig men jag lyssnade ändå. Nej det var helt fel för mig. (Såhär var det) Jag var hämmad och ofta uttråkad och understimulerad i skolan. Det skapar en del problem för […]
[…] som prövar och undrar trots tiotals år av erfarenhet och då andas jag ut. Kanske det mest var prestationsprinsessan som kikade […]